'

Det är som om du försöker krossa mig. För att sedan lämna mig så.
Jag kan inte glömma dig och alla våra minnen.
Men du verkar ha glömt allt som hade med oss att göra.
Det är som om att du vet att jag saknar dig
och försöker göra allt för att jag ska minnas dig.
Alla våra bilder, alla våra ord, alla våra minnen. De finns forfarande där. 
Även om du inte gör det. Jag kan inte radera våra minnen från min näthinna.
Så när jag tänker på dig, spelas de upp som en film för mig.
De känns så nära, så nära att ibland när jag blundar och ser dem..
känns det som om jag kan vidröra dem.
Jag saknar dig, eller jag saknar den du var. Jag saknar min pojkvän.
Eller kan man säga så? Du är ju inte min pojkvän längre.
Jag älskar våra minnen, hatar vårat nu.
Hatar att vi knappt pratar, även fast det svider att prata med dig.
Jag vill att du ska hålla om mig och vagga mig tills sömns med din vackra röst.
Jag vill att du ska hålla min hand och ta mig igenom det här.
Men du och jag .. vi är inte vi längre.
Det är bara jag i min värld och det är bara du i din värld.
Jag får leva med det.. men det gör ont.
Utan dig gör allt ont.