'

Funderar stark på att ta bort dig från Facebook igen. Klarar inte av bilderna på er och hur hon förklarar att du är världens bästa pojkvän. Du var ju min pojkvän, inte någon annans. Du var bara min.
Nu är du hennes. Hur ska jag överleva mitt liv med frågan " Vad gjorde jag för fel ? "
Det var du och jag, det var vi, det var oss. Nu är det ingenting. Dött.
Ja, världens bästa pojkvän det var du. Nu är du hennes bästa pojkvän. 
Minnen skär upp mig inifrån , krossar min vision om kärlek. Om förevigt.
Jag kan inte lita på någon som jag litade på dig, jag kan inte känna samma trygghet med någon som jag gjorde med dig. Det gör ont att veta hur trasig man kan bli av något så vackert som kärlek. Hur såret där du var sakta ska läka igen, men aldrig kommer att bli som förr igen. Det blir ett stort ärr över hela mitt hjärta. 
Andra har ärrat mitt hjärta, men jag har aldrig någonsin släppt in någon i hela mitt hjärta förutom du. 
Så mitt enorma sår, det läker så sakta. Sakta. Sakta. Men jag vet att till slut så kommer jag och ärrvävnaden sitta här alldeles ensama. För jag vet inte om jag vågar släppa in någon igen. Någonsin.
Hur ska jag överleva utan din varma andedräkt mot mina läppar? Utan dina trygga kramar? Utan dina glittriga skratt?
Hur hade du tänkt att jag skulle kunna klara detta utan dig? Du var min kamp. Du var allt jag kämpade för.
Du fick mig att resa mig upp och kämpa mig fram ännu en gång. Men nu då? När jag förlorat dig?
Vad är mitt nästa steg!? Jag har inte dig som viskar i mitt öra hur jag ska göra för att överleva.

" På nätterna är du fortfarande min, men när jag vaknar är du fortfarande hennes. "